Vanner (vänner)
Lars Winnerback
CAPO 2
G D7/F# Em C Em Dadd9
Hm
Nu sitter han och sjunger igen;
C
skämt ur sin skrattande dvala.
Em
Du ber honom tystna igen,
Dadd9
och låta händerna tala.
G Hm D C
Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,
G Hm Dadd9
när inget finns att teatra inför.
Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen.
Men när Du säger: God natt kära vän,
står Du påklädd i hallen.
Och Du går och han krymper, som pojkar blir små
när dom är nakna med kläderna på.
G
För Du
D/F#
såg mer än min fåfängs gitarr.
Em
Du slet av en dräkt av en narr.
Dadd9
Och lät mina bjällror få falla.
Som nu
när teater känns något befängt;
i gryning när krogen har stängt
faller bjällror från alla.
Men mörkret faller bittert igen.
Så han skrattar med ljuset.
Du gråter i tystnad igen,
med alla häxor i huset.
Och han ringer och säger: Det mörker Du ser
gör att stjärnorna märks lite mer.
Så, han sjunger sina sånger igen.
Och Du ler åt hans iver.
Och när Du säger: Det ljusnar min vän,
så sitter han redan och skriver:
Ljuset blir större när natten tar form,
och värmen blir mer värd i storm.
Och Du
tog del av min fåfängs gitarr.
Du skratta' med enfaldens narr;
två clowner som vråla' i natten.
Som nu
när teater känns mer relevant;
när det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten.
