Åkrar och himmel
[Intro] C G F C G F C G F C G
F G C
När jag var ung såg jag åkrar och himmel. Jag hade en flickvän
F F G Am
som bodde inunder. Hon hade ingen att dela sin kärlek med
F F G
och jag var fjorton år. Vi gick nerför gatan med armarna
C F F
knutna, jag visade platsen där de sköt min pappa. Vi tog ett
G Am F C G
tåg ända till slutstationen, och sen tog vi tåget hem igen.
F G C
Vi lekte tafatt mellan träden i skogen, och kom till ett fält där de
F F G
hade något jordbruk, satt vid en å, sög på grässtrån och log
Am F F
mot varandra. Jag fick ta på hennes hår. Hon hade en kjol som
G C F
var tunn, röd och liten och väckte en längtan i mig att ta av
F
den. Hon sa:
G Am
Vi kan vänta med sånt för vi älskar varandra.
F
Jag kallade henne »stumpan« ibland.
[Interlude] C G F C G F C G F C G F
G C
Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig
F F G
Du är precis som de andra, du. Du ser på mig och du ler och
Am F
ser ner på mig, men nu förstår jag. Du är bara rädd för att jag
G C F G
ska veta hur du är, förstå vad du tänker, stackars lilla du! Att
C F G
du bara är en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu? Dra åt
F C G F C G F C G
helvete! Du, dörren är där.
F G C
Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel och kom till en
F F G
storstad där de pratade spanska. Jag drack lite vin på en trappa
Am
och umgicks. Nån sa
F
– Du kan få bo med oss.
F G C
Och jag spelade höghus i en dockteater och vaknade varje morgon
F F
till ljud av död barndom och tänkte att Svensson, han
G Am F
glömmer att leva sitt liv. Men det finns andra än han. Det
C G F C G F C G F
finns vi.
G C
Och så en morgon när jag vaknade var det ett jävla liv. Utanför
F F G
stod föräldrar på rad och skrek till alla barnen att de skulle
Am F G
sluta leka nu och följa med dem i bilen och bli något. Jag såg
C F G
mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut. Jag
C
skrek för jag var rädd. Jag skrek
F G F C G
Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem.
F G
Det var då jag förstod att jag knappast kan låtsas att mitt
C F F
huvud är för stort och mina armar för smala. Så jag skaffade
G Am
ett jobb, skyfflade sand genom ett hål i en vägg. Fem dagar,
F F G
åtta timmar. Min chef var en gubbe med ögon som knivar.
C F F
Han satt där och stirrade i nio månader. Sen sa han:
G Am F
Lägg ner din spade och gå härifrån! Vem tror du du försöker lura?
F G C
Så jag gick därifrån och ringde min mamma. I bakgrunden
F F
hörde jag någon leka hundvalp. Hon fnissade och sa:
G Am F
Det blir bra, det du gör med ditt liv, men jag har inte tid nu.
F
Men jag frågade ändå:
G
Mor, hur var jag som liten?
C
Hon suckade och sa;
F F G
Det var längesen det, du. Du var det bästa jag visste, så
Am F C G
rosig och rar. Du var väl som barn är mest. Du var glad.
F G C
Jag tänkte att vad skulle jag med sådana vaga ordalag, så jag
F F G
sprang ner till en lässal i innerstan. Jag sökte efter mig själv
Am F
i deras databas, men hittade inget och jag rev i mitt hår och skrek:
F G F
Folket är törstigt så folket det dricker. Folket är hungrigt
G C F
och äter. Jag ser inte någon mening med mitt liv. Kan jag
G F C
inte sova nu? Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!
[Interlude] G F C G F C G F C G
F G C
När jag sen vaknade tjugo år senare satt jag och stirrade på
F F G
åkrar och himmel och jag tänkte att »visst var det där lite
Am F C
viktigt en gång. Det är ändå ett kort liv för att vara så långt«.
[Outro]
G F C
